En resa tar sin början samtidigt som en annan går mot sitt slut. Min nya framtid har precis startat från grunden och jag försöker nogsamt se till att de positiva sakerna från förr följer med mig. Det jag vill få med mig är framförallt min barn och det ska inte vara några bekymmer, utöver dom vill jag väldigt gärna ha familjen nära mig även om det inte går att få ihop rent geografiskt.

Med anledning av detta smärtar det ganska mycket att få veta att tiden är noga räknad för någon närstående. Varje människas tid är räknad och det kommer inte som en överaskning att vi alla ska försvinna en dag.

Likväl går jag framåt i livet och inbillar mig med en dåres envishet att allt alltid kommer att förbli som det varit. Att alla jag bryr mig om kommer att vara i livet så länge jag finns.

85 är en ganska hög ålder. Det är en hel livstid och än är den inte över. Visst har han blivit lite sliten över åren och tanken kanske inte alltid hänger med som den ska, synen kan ha blivit nedsatt och det är inget att klaga över. Visst har tiden varit på upphällningen under en tid nu, men det hela blir så jävla mycket påtagligare när läkarna kommer fram till att orsaken till de senaste två årens magvärk beror på canser.

På grund av metastaser i flertalet organ är inte operation ett alternativ, påp grund av ålder och klen hälsa är inte cellgifter att tänka på och den strålning han blev erbjuden kanske inte skulle ge mer än en vecka eller kanske en månad. Det är skönt för honom att han vet vad som plågat honom under så lång tid men det är smärtsamt att veta att allt hopp är ute. Medicinskt finns det inte mycket mer att göra än att tillhandahålla smärtstillande. För oss runtomkring finns inte mycket annat att göra än att vänta.

Det skulle vara dumt att skjuta upp ett besök, det är omöjligt att säga om det tar en vecka eller ett år så egentligen skulle det planeras in en resa varja helg för att vara på den säkra sidan. Hoppas bara inte det kommer att kännas skumt att prata med honom när man nästan kan se dödsdomen hänga över honom.

Jag hatar när det blir skit av alltihop.

Kroppen är slut. Hjärnan orkar inte mer. Magen vill ha näring men musklerna vägrar ge efter. Nykterheten gör ett återtåg i mitt liv efter en veckas frånvaro och jag måste säga att jag, under stundom, har saknat att kunna styra min kropp och tanke i banor som jag själv bestämmer.

Den oändliga fyllan har inte varit av egentlig detruktiv art och man får nog säga att jag själv orsakat kroppens nedbrytning. 

Eftersom jag börjar på högskola i morgon så har det anordnats aktiviteter och dessa har huvudsakligen gått ut på att under lekfulla former få i sig alkohol (vatten har ständigt funnits som altervativ men va fan... Man är ju bara människa).

Nu lider jag av vad jag stoppat och hällt i mig under de senaste sju dagarna. Det har mestadels varit pizza, kebab, öl, sprit och en dryck som jag inte fått veta receptet på men det påminner ganska mycket om vin som kanske skulle stått i damejeanen någon eller några dagar till. Dessbättre var den hemliga drycken gratis och det väger upp för en hel del av smaken.

Däremot känner jag nu att jag borde sjunka ner i min mjuka säng och lova högtidligt strax innan jag somnar att jag inte ska dricka mer alkohol på en vecka. Ett löfte som inte kommer att vara alls svårt att hålla men det känns bra i själen att se det i skrift. Jag kommer att må bra varje morgon i en hel veckas tid.

Därmet läggs nollningen till handligarna och ställer in siktet på studier. Skönt att äntligen ha en rikting på livet. Nu börjar det ta sig så att säga.

Människor.

Det finns en jävla massa av dom.

En del är vackra, en del är direkt obehagliga att titta på. En del bär på mörka hemligheter medans en del är lika öppna som en hundörad bok.

Jag vet inte var denna text kommer att sluta, jag kommer att ha en rent ballistisk infallsvinkel. Jag ställer mig helt enkelt vid början och siktar mot slutet och ger mig hän.

Människor kommer i alla färger och former; långa, korta, smala, gula, tjocka, vita, bruna, dumma, röda, svarta, smarta, snygga, lustifa. fula....

Jag har för vana att skita i det första intrycket. Det är inte alls svårt, jag tittar på en människa som jag träffar för första gången och tänker något i stil med "Denna person är ******". Sedan kastar jag denna tanke åt sidan och ställer in hjärnan på observationsläge. Då jag är en ganska tyst och tänkande människa i normalfall är det sällan någon märker att jag inte deltar i det sociala spelet som alla andra. I stället letar jag efter tecken, läser kroppsspråk och letar efter mönster i språkbruket.

Det är troligen detta som gör att jag hatar att umgås med dumma människor. Jag ser mig själv som en normalbegåvad kille med visst övertag i vissa ämnen, ungefär som de flesta andra i Sverige skulle jag tro. När jag hamnar i sällskap med människor som jag kategoriserar som dumma så känner jag direkt att samtalet aldrig kan ge mig någon stimulans  och bryr mig därför sällan om att starta en konversation. Detta får mig att framstå som socialt inkompentent och det lär jag få leva med tills jag kommer på vad fan jag ska göra åt saken.

Just idag rör saken en händelse som ägde rum under min nollningsvecka på en teknisk högskola i landets södra delar. Jag har sökt och kommit in på ett program som huvudsakligen handlar om programmering. Grundkravet kan då ses som en hygglig uppfattning om hur en dator fungerar. 

Döm om min förvåning när jag hamnar i en datorsal tillsammans med ett urval av mina kommande klasskamrater och en av dessa sätter sig till rätta framför tangentbordet och börjar köra pekvingervalsen.

Jag begär inte att någon ska använd alla tio fingrar för att hantera en dator (jag själv använder bara åtta fingrar och klarar ändå att plita ner alfabetet på 4,2 sekunder.) men att sitta med två fingrar och inte klara att skriva en simpel adress i internet explorer på under 15 sekunder känns som ett bottenbetyt. Hur lång tid kommer det att ta att skriva ett hyggligt program i c++? Jag skiter i hur kunnig människan i fråga är. En programmerare ska fan ta mig inte behöva titta på vad fingrarna håller på med, tangenterna ska sitta på ett ungefär. Att titta på denna människa (som inte kommer att genusbestämmas) var som att titta på min 81 åriga farmors försök att hitta till facebook. Men det känns på sätt och vis skönt att jag inte kommer att vara sämst i klassen.

Sammanfattningen lyder: 

Jag har inget emot människor av någon storlek, färg, religiös eller sexuell övertygelse. Det jag hatar är människor som är dumma.

Vad är det värsta som kan hända en människa?

Som far till två vackra flickor måste jag säga att det absolut värsta i min värld skulle vara att någonting hände med barnen. En invalidisering av mig själv hade varit en baggis i jämförelse. 

Jag inser att denna frågan är väldigt beroende av livssituation och jag kommer därför inte att försöka ge ett universelt svar på den.

I ställer kommer jag att försöka bringa klarhet i en fråga som i största grad berör varje människa.Den handlar delvis om glädje och sorg, om ensamhet och om livskvalitet. Frågan lyder(läses med nasal ölandsdialekt): Är tvåsamheten det ultimata?

 Nu följer ett osammanhängande resonemang som försöker reda ut min egen ståndpunkt i frågan. Resonemanget kan mycket väl vara fyllt av stavfel och tokig meningsbyggnad. Detta beror till stor del att jag är något nere och dessutom lätt salongspackad. Nåväl, håll till godo:

Tvåsamheten är i sig något vackert; ett förhållande där två människor känner tillreäckligt med känslor för varandra för att avsäga sig de djuriska drifterna att para sig med övriga representanter med andra varelser av samma ras. Det låter så där lite lagom romantiskt. Men visst fan är det fint när man inser att det är just med denna människa man vill leva till slutet kommer. Världen fladdrar förbi i ett rosa skimmer och de små problemen som dyker upp i vardagen verkar inte ens registreras. Känslan påminner inte så lite om hur det är när fyllan börjar ta fart. Det är en oövervinnerliget som smyger sig på och världen runt omkring blir suddig i kanterna.

Ensamheten har sina fördelar; Varje dag blir till precis vad man gör den till, varken mer eller mindre. Jag behöver aldrig någonsin ta i beaktande vad andra människor tycker att jag ska göra (undantaget när jag har barnen så klart, jag är ingen dålig pappa). Vill jag hänga med vänner och dricka öl eller gå på konsert finns det ingen annan att ta hänsyn till, ingen som kräver närhet eller uppmärksamhet.

Men vem fan försöker jag egentligen  lura? Jag är själv jävligt beroende av närhet, det finns inget som är bättre för mig än att ligga bredvid någon jag älskar. Pilla i håret, smeka ett vackert ansikte, massera ett spänt ansikte eller trötta fötter, hålla om kroppen som innehåller den person jag älskar. 

Detta är såklart inte alla människors högsta önskan och det är okej med mig. Men tvåsamhet är nog fan min grej. Om jag bara kunde hitta den som är menad för mig. Jag har nu varit gift med en tjej under några år och det kändes bra tills hon hittade något bättre och stack. Jag har kommit över henne och försöker nu lita på andra människor. Den vackra flicka jag har funnit efter ett år i ensamhet är upptagen och min själ slits itu inför detta. Jag älskar kvinnan i fråga och är beredd att göra vad som helst för hennes skull. Samtidigt inser jag att jag är helt dum i huvudet som fortsätter att träffa henne. Jag frågar mig ständigt om det inte är bättre att leva i total ensamhet och därigenom inte såra eller skada någon men jag kan fan inte låta bli att träffa henne.

Slutsatsen kommer helt otippat här:

Tvåsamhet med total tillit är fan i mig det bästa man någonsin kan åstadkomma (i min värld och det är det vikiga för min del). Det är värt hur mycket som helst att komma hem till en famn som öppnar sig med värma, omtanke och kärlek. Jag hatar ensamheten.

Jag sa ju att det skulle bli osammanhängande.

Världen är en stor plats och det finns inga fasta punkter att hålla fast vid, det som för stunden verkar vara en solig klippa kan snabbt visa sig vara ett löst stenblock som följer med ner i fallet. Går det att lita helt på en annan människa och vilka av dom i så fall? Är det bättre att chansa och falla ner i mörker en gång för mycket för att vara säker på att inte missa någon?

Glädjen kan vara svår att få tag på och ofta blir det en gyllene ko som dyrkas. En avgudabild får stå i den riktiga glädjens ställe som en livboj på öppet hav. Det är bättre att tillbe ett beläte än att vara ensam med sin sorg. Har någon kommit in i livet och lyst upp de mörka vrårna är det svårt att tänka rationellt. Hjärnan vägrar inse att det bara är glädje för stunden och att det leder till mera sorg i ett längre perspektiv.

Det går inte att leva livet ensam och personligen är det inga problem. Det finns föräldrar, det finns syskon, det finns vänner och inte minst döttrar. Detta räcker långt om än inte hela vägen men för stunden är det vad som bjuds så det är till att stå ut med livet som det är.

Skrapas det på ytan går det att finna en kvinna. Någonstans i skuggorna i bakgrunden. Kommer någon för nära gömmer hon sig, vill inte ge sig tillkänne. Likväl existerar hon och bedyrar dagligen sin kärlek. Det är en grumlig, den, värmer för stunden men känns besk i eftersmaken. Det är inte den offentliga kärleken som går att visa upp för bekanta, den måste hållas hemlig. Hon vågar inte ta steget fullt ut. För egen del är lyckan för sällsynt för att våga pressa, ställa krav och böna och be. Tänk om pressen gör henne arg, tänk om jag driver henne bort istället för hit. Både kroppen och själen vill ha henne men hon vågar inte avsluta sitt gamla liv, hon är fast, hon mår dåligt. Vem bär skulden till det? Felet är inte mitt, hon mådde dåligt i sitt gamla liv innan jag dök upp. Men likväl vågar hon inte bryta och likväl vågar jag inte pressa. Frågan är om det är värt det. Blir jag så mycket lyckligare när jag är med henne att det väger upp hur jag mår när jag inte får träffa henne? Svaret lär inte dröja många dagar, jag har snart fått nog av denna ständiga jakt på närhet, ömhet och glädje. 

Hur som helst, livet är för jävla kort för mörka tankar, det är lika bra att ge fan i allt och börja odla mustasch

Listan på saker som får mig något irriterad kan göras lång och samma sak kan nog sägas om i stort sett alla människor som har en förmåga att tänka själva. Men det ska jag inte gå in på nu, det jag vill avhandla idag för att kunna gå vidare med dagens göromål är hur i helvete det svenska samhället ser på jämställdhet och föräldraroller bland annat. Jag flaggar redan nu för att det kan finnas en del faktafel i följande text och det beror på att allt skrivs ur mitt perspektiv och inte utgår från hur jag känner när jag tar del av nyhetsflödet. Så påpeka om ni vill men förvänta er ingen ursäkt om ni inte kan argumentera på ett bra sätt för eran ståndpunkt. Nåväl, nu startar jag självterapin:

I Sverige är det synd om ensamstående mammor. Detta är en halvsanning som mestadels media trycker upp i våra ansikten tills vi väljer att acceptera det som en grundläggande naturlag. 

Jag håller absolut med om att det till viss del är synd om ensamstående mammor, i de fall där de blivit lämnade av en otrogen make(ävn sambo, pojkvän eller flyktig bekantskap som inte vill ta något ansvar passar in här, i min värld behöver man inte vara gift för att skaffa barn ihop, men för att spara plats väljer jag att hädanefter använda "make/maka" som en förenkling.), i de fall där pengarna inte räcker till barnens mat eller hyran eller vad det nu kan vara. Jag säger alltså ingenting om att det inte skulle vara synd om vissa i denna gruppen av människor. 

Men i rättvisans och jämställdhetens namn borde det också vara synd om ensasmstående pappor i minst samma utsträckning. Jag har emellanåt svårt att få pengarna att räcka hela månaden, min maka var otrogen och stack, jag får ingen hjälp av samhället för att klara mig, dessutom måste jag svälja att det är yttert sällen som någon från media bestämmer sig för att skriva någonting om killar/män som får klara sig på en inkomst som ligger någonstans i närheten av existensminimum. 

Jag bryr mig egentligen inte om att det inte skrivs något om folk i min situation, jag är inte ute efter medlidande eller en hög med pengar, jag har mina barn och övrig familj och känner allt som oftast att det finns en hel del lycka som kommer inifrån och jag har lärt mig leva på den.

Men ändå, jag har svårt att släppa att tidningarna alltid är intresserade av moderns perspektiv och skiter i faderns. Jämställdheten hamnar i skymundan och det beror troligen på att en viktig del i ämnet är barnen. Barnen har alltid varit kvinnans avdelning ända sedan arten människa bodde i grottor och det verkar inte som media är villiga att medge att utvecklingen har gått framåt. Det är inte längre nödvändigt att kvinnan vaktar och sköter om barnen medans mannen jagar mat. Nu finns det mesta att inhandla på konsum och mannen kan således ägna mer tid åt att umgås med sina barn och lära känna dom. 

Hela feministvågen har gjort att det är omöjligt att föra en konstruktiv debatt om jämställdhet under ett bra tag framöver. I stället för att försöka få till stånd en dialog om vad som måste göras så har de stängt sina öron och höghalsat proklamerat att alla män är talibaner, riksbetäckare och potentiella våldtäktsmän. Efter sådana uttalanden är det lika illa i min värld att kalla sig feminist som komminust eller nazist. Jag vet att de idioter och "retoriker" som förstört inte är riktiga feminister utan mer manshatare men icke desto mindre har de lämnat ett så stort avtryck i jämställdhetsdebatten att jag inte längre vill ha något att göra med någon som kallar sig feminist. Mycket hellre en stark kvinna som har något att komma med, som kan uttrycka sina tankar och dessutom kan lyssna på och bemöta frågor och kritik. Det finns många sådana kvinnor mes dessvärre är det allt som oftast hardcore feministerna som får allt mediautrymme och förhindrar på så vis en utveckling.

Jämställdheten måste bli bättre i landet men det är inte en enkelriktat gata, det finns områden där männen inte har haft tillträde och det finns områden där kvinnorna inte haft tillträde. Det måste öppnas dörrar åt båda hållen, att det blir lite korsdrag under en period får vi helt enkelt försöka leva med.

Vad har jag egentligen för förhållande till språket? Jag har ingen som helst koll på de grammatiska reglerna och jag skulle komma sist i varje rättstavningstävling jag ställer upp i. Be mig inte förklara tempus, verbformer, subjekt, pronomen och syftningsfel. Jag skulle inte kunna lära ut någonting inom det svenska språket. Men jag vet fan i mig hur det ska vara på något vis.

Under de senaste veckorna har jag kollat runt på bloggar och tidningshemsidor, läst artiklar och inlägg och känt ett ökande vrede för varje sekund som passerat. Finns det ingen korrekturläsning längre? När slutade lärarna lära sina elever att ha lite koll på särskrivning och interpuktion. Återigen vill jag säga att jag själv inte är någon virtuos när det kommer till skrivning men det måste finnas någon gräns. Var kommer dessa särskrivningar ifrån och vad kan man göra åt dom? Fängelse känns lite för grovt. Ett påpekande i kommentatorsfältet alldeles för intetsägande.

Jag vet inte vart jag vill komma med denna text. Det känns som språket på något vis håller på att slingra sig bortom räckhåll för mig, som om jag håller fast vid förlegade värderingar, trots att jag ännu har några år till trettio. Acceptansen för felstavningar, förkortningar, särskrivningar, felaktig interpunktion och liknande sprider sig mer och mer och på insidan faller jag ner på knä med armarna sträckta mot himlen, ansiktet är förvridet till en mask av vansinne och munnen är öppen som för ett avgrundsvrål. Men inget ljud kommer, mitt inre förstår att jag inget kan göra åt saken, att det hädanefter kommer att vara helt okej att använda sig av så många som 4-5 utropstecken eller frågetecken i följd. Kroppen orkar inte ta kampen med den stora, grå massan som väller fram över internet.

Jag försöker gå en egen väg. Skriva långa inlägg utan någon som helst substans, i likhet med en mängd andra. Skillnaden jag vill åt är att försöka konservera något av min uppfattning om korrekt språkbruk till eftervärlden. Något som inte är det lättaste när det enda jag har till mitt förfogande för att göra detta är en dator där "S" knappen har en tendens att kärva emellanåt.

Försök inte hitta någon form av röd tråd i inläggen som kommer upp här med ohyggligt oregelbundna intervall, jag kommer att skriva om det jag behöver få ur mig när jag känner mig ensam, när barnen åker till sin mamma, när jag är glad eller när jag är full.

För övrigt finns det alldeles för få offentliga toaletter i den här jävla stan.